Göran Hägglund bäst på jämställdhet, enligt tidningen Riksdag &Departement!

Tidningen Riksdag&Departement skriver att Socialminister Göran Hägglund(kd), är bäst på jämställdhet, trots att han inte "kallar sig feminsist". Andra som uttryckligen kallar sig för "feminister", och som även förespråkar kvotering - är sämst på jämställdhet som departementschefer; Anders Borfg, Eskil Erlandsson och Nyamko Sabuni(fp)!!

Finansminister Anders Borg är feminist. Men de utredningar han tillsätter har den största manliga dominansen av alla, enligt regeringens kommittéberättelse.

Den manliga dominansen inom regeringens utredningsväsende är påtaglig. Drygt 65 procent av samtliga ordföranden i statliga kommittéer är män. Även bland ledamöter och sakkunniga är en majoritet män.

Men variationerna mellan departementen är stora. Starkast ställning har manliga kommittéordförande på utrikesdepartementet och finansdepartementet där 85 procent är män och 15 kvinnor. En siffra som dessutom har blivit ojämnare jämfört med 2008.

Ett departement uppvisar en kraftig kvinnlig överrepresentation – kulturdepartementet, där hela 86 procent av ordförandena är kvinnor.Chef för integrations- och jämställdhetsdepartementet är Nyamko Sabuni (FP). Hon brukar betona att hon inte är feminist. Däremot basar hon över ett departement där en majoritet av utredarna, även på ordförandeposterna, är just kvinnor.

Vi har alltså en finansminister som är uttalad feminist men som huvudsakligen väljer män till sina utredningar och en integrations- och jämställdhetsminister som inte är feminist, men som mest anlitar kvinnliga utredare.

En annan minister som brukar bekänna sig åt feminismen, jordbruksminister Eskil Erlandsson, styr över ett departement som kraftigt domineras av manliga kommittéordföranden men där de kvinnliga sekreterarna utgör en majoritet.

Socialminister Göran Hägglund brukar vinnlägga sig om att ta avstånd från feminismen. Men könssammansättningen på hans utredningar vittnar om raka motsatsen: i socialdepartementet utredningar tillsätts exakt lika många kvinnor som män. Till och med på ordförandeposterna är det jämnt så det förslår: 53 procent kvinnor och 47 procent män.

Ska alltså slutsatsen bli att en feministisk minister tenderar att anställa i huvudsak män, i synnerhet på de högra tjänsterna, medan en icke-feministisk minister agerar mycket mer jämställt vid rekryteringen av medarbetare i en utredning?